1.1.1 Typografiska regler

Med ordbehandlingsprogrammen följer att man fritt kan välja bland olika teckensnitt. Vissa teckensnitt passar bra för rubriker (som t.ex. ) och andra passar för löpande text i dagstidningar (som ). För löpande text väljer man något som kan uppfattas som harmoniskt och lättläst, för att läsaren skall kunna koncentrera sig på innehållet. Det finns därför ett antal typografiska regler som författaren bör hålla sig till. Nedan nämns några:

1. Välj ett teckensnitt som är lättläst. Den grupp av teckensnitt som fungerar bra till löpande text är antikva. Antikva är lättläst på grund av att bokstäverna har små flaggor och fötter, så kallade serifer, som hjälper ögat att följa raden. Antikva är den ena av teckensnittens två huvudgrupper. Den andra huvudgruppen av teckensnitt har inga serifer och kallas följdaktligen också för sanserif (från franskan, utan serif). Jämför nedan:
   
   Båda huvudgrupperna innehåller var för sig massor av olika teckensnitt, somliga mer fantasifulla än andra. Det kan vara frestande att använda ett exotiskt teckensnitt men nackdelen är att texten då blir svårläst. Till löpande text bör alltså ett enkelt standardteckensnitt användas.

   Några exempel på de vanligaste teckensnitten:
   
   Det är vanligt att sanserifer används för rubriker, underrubriker och reklamtext som skall läsas på håll. Undantag finns och det är helt i sin ordning att skriva rubriker i det teckensnitt som används för den löpande texten. Undvik dock rubrikteckensnitt som avviker starkt från löpande text som t.ex. skuggade bokstäver. Exempel på sanserifer är Helvetica och AvantGarde:
   
   Vill man skriva matematisk text, med alla dess symboler, så finns det ett speciellt teckensnitt för det. Det heter kort och gott Symbol:

   

   Alla teckensnitts storlek (eller grad) mäts i en enhet som kallas punkt (förkortas p eller pt). En punkt är 0.352 mm. Höjden mäts mellan högsta stapelns överkant till längsta underhängets underkant. Teckensnittsexemplen ovan är alla av 11 punkters storlek. Lämplig storlek för löpande text kan vara 10, 11 eller 12 punkter. Tidningar och tidskrifter där texten skrivs i två eller flera spalter har teckensnitt av 7, 8 eller 9 punkters storlek.

   Gemena (små bokstäver) är mer lättslästa än versaler (STORA BOKSTÄVER).

2. Använd inte avstavning så ofta. Att avstava ett ord, dvs dela upp det i två delar vid ett radbyte, gör att ögat måste flytta sig från en rad till en annan, och sedan sammanfoga delarna till ett ord. Av detta följer att många avstavningar gör texten svårläst.

3. Undvik att göra alltför långa meningar. En mening som är för lång blir svår att förstå. Undvik också att göra alltför korta eller alltför långa rader. För korta rader gör texten ryckig och för långa rader gör det svårt för ögat att göra ett radbyte. Skriv texten löpande och låt ordbehandlingsprogrammet avgöra när texten skall göra ett radbyte.

4. Nytt stycke kan markeras på två sätt: antingen genom att man gör en extra blankrad och börjar det nya stycket längst ut till vänster, eller genom ett så kallat indrag.
   Med indrag menas att texten börjar på en ny rad med ett litet tomrum.

5. Skilj på tankestreck och bindestreck; de har olika längd och tjocklek.

6. Stora tal och förkortningar kan behöva mellanslag (blanksteg) i sig för att bli lättlästa. Några exempel:
   • mellan siffror, som i 3,141 592 eller 1 002 012, samt mellan siffror och enhet som i 9,82 m/s² eller 101 325 N/m².
   • Förkortningar som t.ex., bl.a. och etc. kan skrivas antingen med eller utan punkter. Att skriva med punkter är dock att rekommendera, det blir tydligare så. Skrivs de utan punkter, används istället mellanrum som är mindre än ett mellanslag --- t ex, bl a.
7. Det finns några olika sätt att skriva enheter. Enheten skall vara entydig så att läsaren förstår vad du menar. I löpande text bör enheterna exempelvis skrivas som m/s eller . Skriv W/(mK) och skriv inte W/m/K. Var dessutom konsekvent genom hela rapporten.